Krista Audere

Tio dagar efter den rafflande finalen i Eric Ericson Award 2021 möter jag segraren Krista Audere i ett samtal via Zoom.

Krista, som kommer från Lettland, är åter hemma i Holland där hon bor och verkar, för dagen dessutom bokstavligen hemma med ett sjukt barn som inte kan gå till förskolan.
Vi passar på att prata medan sjuklingen sover, och jag får möta en glad och avspänd ung kvinna som har nära till skratt samtidigt som hon gör intressanta och väl genomtänkta reflektioner kring kördirigering, en prestigefylld tävlingsvinst och sig själv.

Först och främst vill jag gratulera dig igen till denna fantastiska bedrift!
Har du på något sätt lyckats landa efter veckan i Stockholm?

- Ja, jag har absolut landat! Eller – mina känslor har inte landat, de befinner sig på någon planet, men det här med att ha familj och ett litet barn grundar dig väldigt tydligt.
Så fort jag kom hem från Stockholm blev det vardag med att vara med mitt barn, matlagning och helt basala behov, vilket fick mig att landa snabbt.

Kan du berätta för mig, om det är möjligt att sammanfatta, vad det betyder för dig att ha vunnit den här tävlingen.
- Det är när jag ska beskriva vad det betyder som jag på djupet känner att något har hänt.
Jag sa i en intervju efter semifinalen att det verkligen skulle betyda allt för mig att vinna, och nu kan jag intyga att det var sant.
Jag förväntade mig absolut inte att vinna. Redan att vara en av de åtta utvalda till semifinal kändes som en seger, att vara en av de åtta som fick åka till Stockholm. Jag tror att det faktiskt gjorde mig lite mindre pressad under tävlingen, det kändes som att jag redan hade vunnit en slags seger.
Men det är en märklig känsla att människor plötsligt bryr sig om vad jag gör. För jag har ju inte ändrat något, förra veckan var exakt likadan som den här. Egentligen är jag ju fortfarande samma person, men jag känner att det kommer ett nytt ansvar i och med utmärkelsen. Och jag är glad för det och tacksam för att jag nu har en mycket, mycket mer spännande agenda att planera för de kommande åren.

Har du tävlat förut?
- Ja, jag har tävlat förut och min tävlingserfarenhet var en stor fördel för mig i EEA. Jag har tävlat ända sedan jag började studera dirigering, sen jag var sexton år har jag tävlat vartannat eller vart tredje år. Mina lärare har alltid uppmuntrat mig att tävla, att få erfarenheten, att pröva hur du hanterar den pressade situationen, möta kollegor och så vidare. Jag är glad att jag följde deras råd. För två år sedan tävlade jag i Italien och vann, det var första gången jag vann efter alla år av tävlande! Och då tänkte jag: aha – det är så här det känns att vinna, men det var ändå inte så särskilt annorlunda upplevelse än tidigare erfarenheter. Jag gissar att det är processen som är det viktigaste.
Men jag är glad att jag har tävlat så mycket. En av de andra som tävlade som jag mötte i semifinalen berättade att det var hennes första tävling, och jag tänkte: kudos till dig som tar dig an en så hög nivå redan första gången. Men jag är tacksam att jag fått träna på att hantera tävlingsstress förut.

Det är nog olika traditioner på olika platser, när jag studerade fanns inte tävling med som en naturlig del i utvecklingsprocessen.
- Ja, jag är tacksam för erfarenheten för den gjorde att jag kunde vara mer avspänd nu och fokusera på uppgiften.

Jag har ju sett dina tre inskickade videos i ansökan, eftersom jag satt u urvalskommittén, och jag minns att jag tänkte att du verkade vara avspänd och väldigt mycket dig själv, vilket är en viktig kvalitet.
- Där vill jag nog säga att jag ändå sätter upp en show. När jag tävlar vet jag ju vad juryn tittar efter, vilka moment som så att säga måste vara med: intonation, hur du talar, att du är avspänd, att du kan skämta lite osv, så jag skulle ljuga om jag sa att mitt agerande inte var välplanerat. Men å andra sidan så tycker jag att musikskapande, att vara på scenen, är en koreografi. Så det är alltid bra att tänka igenom vad du vill uppnå med ditt framträdande. För om du inte har förberett det måste du koncentrera dig alltför mycket på dig själv när du träffar gruppen. Så jag brukar ha tänkt igenom exakt vad jag ska göra, när jag har förberett det väl i förväg kan jag istället fokusera helt och hållet på vad som händer på i rummet när jag är där.

Varför anmälde du dig till Eric Ercison Award?
- För att det här är Tävlingen med stort T!
När jag såg att den annonserade ut blev jag närmast chockad över att den skulle komma till liv och arrangeras igen. Jag hade förlikat mig med tanken på att jag missat chansen eftersom det gått så lång tid. Jag tänkte att jag är född för sent, tåget har lämnat perrongen. Så fort det blev känt blev jag också kontaktad av flera av mina lärare som uppmanade mig att söka. För mig var det redan självklart att det här är livets viktigaste chans. En möjlighet att få tävla på den höga nivå som jag tänker att jag befinner mig på nu och att få en möjlighet att göra det innan jag blir för gammal. Fönstret som öppnades var så litet, så det var verkligen inte ett alternativ för mig att avstå, trots att jag hade en liten sex månader gammal son hemma och var i en ny fas av livet som ammande mamma. Jag visste att jag bara måste göra det och jag är så glad att jag gjorde det.
Dessutom har Eric Ericson har varit så betydelsefull under hela min musikaliska uppväxt. Även om jag aldrig själv träffade honom så har jag så att säga haft kontakt med honom genom mina lärare som mötte honom, studerade för honom och sjöng under honom. Hans persona har varit så avgörande för körmusiken så det var självklart att jag åtminstone skulle skicka in ett mejl och säga: det här är jag, var snälla och ge mig chansen.

Vad vinner du genom att tävla, bortsett från det uppenbara att du den här gången fått en massa pengar och en rad fina konsertmöjligheter?
-Jag tvingas till ett ökat medvetande om vad jag gör. Jag vet inte hur många av oss som regelbundet registrerar vår egen process i våra repetitioner? I en tävlingssituation har du någon med ett skarpt öga som mycket noga bevakar allt du säger och allt du gör, både bra och dålig. Till och med alla felsteg med foten, alla saker du säger, allt blir sett av kameran. När du tittar på allt efteråt, för det måste du göra, så blir det som din plikt att utvecklas. Du möter också nya körsångare som tittar på dig på ett nytt sätt, så det är som att klä av sig framför en spegel. Så du vinner erfarenhet och tillförsikt. Jag har också haft dåliga tävlingserfarenheter där jag känner att jag verkligen har presterat så dåligt det bara går. Det lär man sig också mycket av. Eller så tycker jag har jag gjort det bra men resultatet blir ändå dåligt. Det är verkligen olika upplevelser i att tävla. Men jag lär mig och utvecklas alltid så mycket under de tre-fyra dagar som en tävling pågår, även om det kan vara väldigt jobbigt, nästan som tortyr ibland. Jag tänker att det är så det måste vara, för det är så vi utvecklas. Den bekväma situation man har när man har sin egen kör, och går till och från jobbet fram och tillbaka: utmanar det verkligen mig att bli bättre för varje vecka som går? Jag tvivlar på det för jag tror livet kommer i vägen.
När man får vistas i en sån här bubbla några dagar, och möta många nya människor, har man inget annat uppdrag än att bli bättre. Eller kanske inte bättre utan snarare annorlunda? Jag är övertygad om att alla vi åtta har åkt hem och gjort något nytt på nästa repetition med våra körer, eftersom vi alla har utvecklats.
Allt handlar om att uppleva något, det är det vi lever för. Nu måste jag bara räkna ut hur jag ska fortsätta uppleva utan att tävla.

Vad var din upplevelse av de tre svenska körerna (Radiokören, Eric Ericsons kammarkör och S.t Jacobs Kammarkör)?
-De var så olika. Alla tre med olika färger och olika mentalitet. Det är den största utmaningen både i jobbet och i en tävling. På tre minuter måste du läsa av allas sinnen. Jag vet vad jag vill med musiken, men mitt sätt att be om det kanske behöver förändras och anpassas. Det kanske finns ett motstånd någonstans. Den här gruppen tänker på ett visst sätt, vissa grupper är mer kollektiva i sina tankar och vissa mer spretiga. Så jag mötte tre helt olika mänskliga kedjor.
Det jag upplevde med Radiokören den första dagen, den som inte spelades in, det var på riktigt häpnadsväckande. Jag hade aldrig tidigare upplevt att alla både bildligt och bokstavligt sitter längst ut på kanten av stolen hela repetitionen och läser precis allt i hela min kropp, ner till minsta rörelse i mitt lillfinger. Och jag sa det under repetitionen: medan ni sjunger måste jag tänka om i min plan för ni ger mig så många impulser. Jag gillar att jobba så - att jag tar emot signaler om utforskar hur vi kan forma något tillsammans. Men där och då fick jag så många blixtar på en gång, och jag tänkte: det där är bra, det där är ännu bättre, det där är intressant. Så det var som 45 minuter när jag fick äta den bästa soppa jag någonsin tillagat.

Du har en fast ensemble?
Ja det har jag, men jag jobbar också med professionella. Professionella ensembler lika amatörer på så sätt att de alla är olika. Alla har sin egen identitet. Även om de kommer från samma land eller från samma stad. Det är verkligen den unika aspekten av mänskligheten. Även om vi har samma sånglärare och samma uppväxt, även om vi är syskon så kommer vi att bli helt olika.
Jag var verkligen imponerad av alla de tre svenska körernas olika kulturer, de var verkligen hängivna och ville genomföra vad än som var efterfrågat från dem. Liksom att de tog ett steg tillbaka med sin egen musikalitet och tänkte: jag kanske inte håller med dig, men jag ska göra mitt yttersta för att göra det du ber om så att du får uppleva resultatet och så att juryn får se exakt vad som finns.

Peter Dijkstra var den förste att vinna EEA, för 18 år sedan, idag har han en tung meritlista. Var kommer Krista Audere att vara om 18 år?
Att höra dig säga det här, att jag nu har blivit en del av den här kedjan av tre stora dirigenter och att jag nu är den fjärde, det gör mig tårögd på riktigt. Det är så många dirigenter som jag har följt, kvinnliga dirigenter till exempel, och att jag nu får gå i deras fotspår, det kan jag knappt omfatta med tanken. Det är överväldigande.
Mitt huvuduppdrag nu är sätta igång och jobba. Priset jag har fått är osannolikt fantastiskt. Pengarna är mindre viktigt, men att få riktiga uppdrag hos tio radiokörer,– det är både underbart och skrämmande. Jag känner ett stort ansvar att verkligen göra det så bra jag någonsin kan. Vi får se exakt vad som händer, men jag tror att jag kommer vara mycket bättre redan om två år. Nu behöver jag inte betala för min utbildning längre, jag får betalt för att utvecklas och fortsätta göra musik tillsammans med professionella sångare som jag respekterar så mycket. Jag lever min dröm.

Vilket råd skulle du ge unga dirigenter idag?
Försök få möjlighet att sjunga i kör på hög nivå. GÅ och se så många dirigenter som möjligt. Gå på andras repetitioner. Inte bara kör. Gå på konserter. Upplev kultur.

Samla erfarenheter, dra dig inte för att gå till en dirigent och fråga: Varför sa du så där? Vad är din metod? Varför vill du ha den intonationen där? Så gör jag hela tiden, jag har blivit en mästare på att stjäla andras kunskap. (Och så bubblar skrattet fram… )
Gå på repetitioner, både kör och orkester, gå på konserter, upplev kultur. Vi blir lätt upptagna med att fokusera på vad vi tänker, vad vi gör, vad vi känner – det kan bli väldigt självcentrerat att vara dirigent.
Och efter du är färdig med dina studier har du inga kollegor, plötsligt är du i ett slags vacuum där du inte möter människor . Vi går till repetitioner men det finns en gräns för vad vi kan förändra i dig själv ensam hemma. Om du kan resa, om du kan möta människor från olika sammanhang och platser och vara öppen för det. Och våga pröva olika saker, kanske också i genrer som du inte ens tycker om.
Spela och sjung, var aktiv i ditt eget musikskapande. Jag finner att dirigering är en vag form av musikskapande. Om jag inte har tillräckligt mycket att säga eller har tänkt på något, då spelar mina händer ingen roll då kan jag lika gärna bara stå där.
Så – samla erfarenheter, var inte rädd för att resa, dra dig inte för att gå till en dirigent och fråga: varför sa du så där? Vad är din metod? Varför vill du ha den intonationen i det ackordet? De bästa råden kring intonation, som ju är väldigt viktigt, har jag fått från människor genom att helt enkelt fråga dem: varför gör du på det sättet?
Och lärarna i skolan kommer inte alltid att ge dig alla svar, du måste mixa och matcha och sätta ihop olika delar från alla. Jag är den bästa när det kommer till att stjäla kunskap, och jag hoppas att jag kommer att fortsätta med det, och jag tror att det är det som tagit mig så här långt. Jag bryr mig inte om ifall det låter dumt att fråga: åh, hur gjorde du det där?
Ta del av andras världar för då ser du dig själv i ett annat perspektiv. Filma dig själv, titta på dig själv, sjung och spela in dig och lyssna på det, (här kommer en min som vi alla som har lyssnat på inspelningar kan relatera till). Utsätt dig för det obekväma och smärtsamma växandet så börjar saker hända.
Och det är inspirerande för andra att se att du inte är rädd för att ha fel, vara trött, vara osäker osv. Jag tror att det också är bra framför kören, vi behöver alla se dirigenter som inte är "jag-vet-allt-personer". Den här fake-it-til-You-make-it-grejen, den tror jag inte är sann. Jag tror inte du måste låtsas.

Undervisar du?
-Nej, inte än, så klart, jag är för ung för det., jag tycker inte att jag är där än. Jag har undervisat lite i sång förr, bara för att jag behövde pengarna, men stackars människor som behövde studera med mig. (Ännu ett varmt skratt) Jag är skyldig dem en ursäkt. Men jag ska göra en dirigent-master class snart, och jag tror att jag har en del att komma med när det gäller arbete med kören, i repetitioner – jag tror att jag har samlat på mig en del expertis där.
Men att undervisa i dirigering, nej, jag tror jag behöver läsa några böcker först

När får vi se dig i Stockholm igen?
-Redan i september 2022 faktiskt, då ska jag göra en produktion med Radiokören.

Det blir något vi inte vill missa förstås.
Tack, Krista Audere för att du ville prata med Körledaren, och återigen våra varmaste gratulationer.

Karin Oldgren